Både människor och djur...

Ivar längst till vänster när han var liten och tjock...

Igår fick jag det bekräftat att jag nu officiellt även ÄR en kattmänniska. Min kära make (om än inte så kär just igår) släppte ut Ivar, lillkissen, och hör och häpna han kom inte tillbaka. Han har ju inte varit ute förut och när jag har försökt innan han han bara blivit rädd och krupit runt på trappen. Hursomhelst så såg vi inte röken av honom på hela dagen. Vi gick ut och letade, efter vägen och i dikeskanterna men gråten i halsen. Uppe i skogen var jag och såg en enormt stor svart katt men ingen Ivar. När klockan var halv elva igår gick jag in i duschen och bad en liten bön att vi skull hitta honom i livet. Min pappa som har fått stå ut med sina döttrars djurtokigheter har en bibelvers han alltid brukar citera när nåt inte är som det ska med djuren. Pappa är pastor förstår ni så han kan det där! Citatet är från psaltaren och lyder "Både människor och djur hjälper du (Gud)".

Hursomhelst så stog jag där och deppa och tänkte på den lilla versen när Öyvind ropar att han hörde Ivar! Ut ur duchen , på med kläderna och mycket riktigt hörde jag någon jama. Han svarade också när jag ropade. Vi hittade honom borta hos grannen bara 30 m från vår egen gård men han hade tydligen inte hittat hem. Han var antagligen för rädd och vimsig för att hitta hem.

Det som jag tidigare sagt om att jag inte är en kattmänniska måste jag nog ödmjukt ta tillbaka. Livet är inte statiskt och man förändras!