Över bäck och väg

Spårningen gick bra. Syrran och jag hade lagt 6 spår till våra voffsongar, mest korta spår men några lite längre bl.a till Pixie och Frodo. På Frodos spår tänkte jag att jag skulle göra det riktigt svårt. Tre gånger korsades en bäck, sen gick det över ett vattenfyllt dike och upp på en väg. Över vägen och ner i skogen för att sen avslutas i närheten av en bäck där mycket vilt promenerar.

Frodo klarade spåret bra och han har blivit duktigare på att hålla sig närmare kärnan. Igår svävade han inte ut så mycket så jag tror att träningen med att spåra i koppel har gett resultat. När jag har tränat spårning i koppel kan han ju inte gå så långt och när jag har sett att han har svävat ut från spårkärnan har jag bara stått kvar tills han har fortsatt i spåret igen. Ska fortsätta träna så lite mer tror jag.

Tempot då? Ni som har sett Frodo spåra vet ju att han inte är långsam direkt. Han är snabb och ibland går det t.o.m för snabbt för honom själv. Han tappar ibland bort sig och vimsar runt i en väldig fart vilket gör att man som förare får springa efter med andan i halsen. Igår var tempot högt men behagligt eftersom han gick så bra i spåret. På sista tiden har jag spårat i halsband istället för sele och det verkar fungera bättre. Frodo är ju en hund som älskar att dra så jag tror helt enkelt att han får fel associationer när han har sele på sig och det blir lite motstånd.

Idag ska jag se om jag kan hitta några spårtävlingar jag tror att det är på tiden för debut i öppen klass=)

Äntligen en älg!

Pixie och Frodo när de precis hade fått godkända anlagsprov i viltspår. Nu återstår bara lite träning och sen start i öppenklass!

Får några kvällar sen mötte jag äntligen en stor älg på jogginrundan. Nu när jag verkligen vill träna Frodo på vilt, alltså inkallning i viltsituationer, har viltet lyst med sin frånvaro. Jag har gått och letat på alla tänkbara ställen och på sin höjd har det skuttat förbi en hare eller två! Men nu var jag alltså ute på jogginrundan och Frodo sprang lös bakom mig. Rundan går över att kalhygge där det har växt upp en hel del sly så sikten är inte nåt vidare. Jag har blivit överraskad av älgar där förut så jag tänkte att det iallafall var bäst att ha Frodo på bakomkommando. Sen när jag väl möter älgen blir det sådär plötsligt. En stor gråbrun vägg framför mig på stigen. Jag smiter på kopplet lite snabbt men fortsätter i samma riktning som om inget märkvärdigt har hänt. Älgen brakar in i skogen i en väldig fart och Frodo blir såklart intresserad men till min stora förvåning så är han enormt lyhörd. Jag går över älgspåret och där gör jag sedan några inkallingar i koppel för säkerhetsskull och det gick över alla förväntan och han t.o.m satt sig fot bredvid mig, något som han annars kan slarva med en hel del vid inkallingen. Sen gick vi vidare och han fick vara lös igen bakom mig. Tror att vi skrämde samma älg en gång till för jag hörde hur det återigen brakade till när den sprang iväg men Frodo stannade hos mig...hurra!

Hade också lite inkallnings övningar på ett gärde idag och det tar sig! Först var han disträ och körde den gamla stilen...jag hör dig men jag skiter i dig...då blev jag arg sprang efter och kommenderade ligg vilket resulterade i att Frodo la sig skamset. Sen kallade jag in honom utan problem, släppte honom en kort bit och kallade in igen bara för att kontrollera att det fungerade coh nu var det inga problem resten av promenaden. Frodo och jag fick jättefin kontakt och han liksom tittade på mig med frågande ögon gång på gång som att han undrade vad ska vi göra här näst! Nu ligger han utmattad på kudden och sover!

I eftermiddag blir det viltspår och till helgen kanske vi åker på jaktmässa...det vore kul att lära sig mer om jakt!

Katta-strof!

Katter är ju inte direkt stillsamma djur...fullt ös medvetslös och sen sova, ungefär som barn faktiskt. Det kanske är därför som Ivar och Aaron leker så mycket ihop. Behändigt för mig med är det eftersom jag får lite friare händer och kan göra "vuxensaker" när de leker.

Aaron och Ivar jagar såpbubblor

När katterna är i bustagen kan det inte kallas för nåt annat katastrof.

Kattbus Harry v/s Ivar

Lite annat som har hänt

Ivar brottas med Maja...

Idag såg jag en rolig sak när jag var ute på promenad. På ett fält gick en man med två superlydiga hundar. De gick fot i princip hela tiden och såg väldigt konstiga ut...för det var två lamm. Gubben hade fött upp dem på flaska så de var väldigt tama och kom fram och hälsade på mig och Frodo. Frodo gjorde lekinvit men fick väl inte direkt nån respons=)

Aaron och jag bakade kakor häromdagen vilket blev rätt så lyckat. Har aldrig bakat med honom förut men kommer definitivt att göra det igen för det var riktigt mysigt. Det får dock inte bli alltför ofta för när man bakar så inser man verkligen hur mycket fett och socker det är i kakor...men gött var det ändå=)

Har även haft besök av syrran och hennes Majaluring. Vi spånade lite på hur vi kan lösa det med Frodo i höst när jag förhoppingsvis jobbar och det ser ut som att vi kommer att få till en riktigt bra lösning.

Aarons egenbakade kakor...

Röda kriget...

Men vart är kopplet?

Den frågan skulle jag aldrig ha ställt mig själv för ett år sedan. Då hänge kopplet alltid prydligt på kroken i hallen redo för nästa promenad som för det mesta för Frodos del var i koppel. I sällsynta fall dristade jag mig till att släppa honom lös där jag tyckte att störningarna var minimala men oftast resulterade det i en hund som rejsade runt på eget bevåg utan minsta antydan till att komma på mattes först snälla och sen allt mer desperata, fräsande och morrande inkallningar.

Idag när jag skulle ut på morgonrundan hittade jag alltså inte kopplet och anledningen till det värmde. Vi har helt enkelt inte använt det! JA nu är det kanske inte helt så bra som det låter eftersom icke användandet av kopplet bara sträckte sig från igår e.m tills då när jag letade efter kopplet men ändå. För ett år sen hade det aldrig hänt.

Kopplet återfanns iallafall och jag gick ut på promenaden med lös hund och kopplet i fickan. I samhället får han såklart gå vid sidan men i skogen är det mer fritt. Idag kunde jag njuta av NOLL smitningsförsök. Det är knappt så att jag förstår det när jag skriver det. Även fast våren har blivit som det har blivit med inställd agilitykurs och lydnadsmoment som inte sitter än så kan jag iallafall känna mig grymt nöjd över att vardagslydnaden börjar bli som vi drömde om när vi skaffade hund. Hurra!!!

Både människor och djur...

Ivar längst till vänster när han var liten och tjock...

Igår fick jag det bekräftat att jag nu officiellt även ÄR en kattmänniska. Min kära make (om än inte så kär just igår) släppte ut Ivar, lillkissen, och hör och häpna han kom inte tillbaka. Han har ju inte varit ute förut och när jag har försökt innan han han bara blivit rädd och krupit runt på trappen. Hursomhelst så såg vi inte röken av honom på hela dagen. Vi gick ut och letade, efter vägen och i dikeskanterna men gråten i halsen. Uppe i skogen var jag och såg en enormt stor svart katt men ingen Ivar. När klockan var halv elva igår gick jag in i duschen och bad en liten bön att vi skull hitta honom i livet. Min pappa som har fått stå ut med sina döttrars djurtokigheter har en bibelvers han alltid brukar citera när nåt inte är som det ska med djuren. Pappa är pastor förstår ni så han kan det där! Citatet är från psaltaren och lyder "Både människor och djur hjälper du (Gud)".

Hursomhelst så stog jag där och deppa och tänkte på den lilla versen när Öyvind ropar att han hörde Ivar! Ut ur duchen , på med kläderna och mycket riktigt hörde jag någon jama. Han svarade också när jag ropade. Vi hittade honom borta hos grannen bara 30 m från vår egen gård men han hade tydligen inte hittat hem. Han var antagligen för rädd och vimsig för att hitta hem.

Det som jag tidigare sagt om att jag inte är en kattmänniska måste jag nog ödmjukt ta tillbaka. Livet är inte statiskt och man förändras!

Om ni undrar...

Bilden är från i höstas under en annan härlig hunddag.

vart vi har tagit vägen så kan jag meddela att vi har varit sjuka här hemma. Först fick Frodo en släng av kennelhosta samtidigt som Aaron har varit sjuk. Nu är dock båda killarna symtomfria tack o lov. Frodos hosta gick över fort. Drygt ett dygn med symptom sen har det varit lugnt. Han är ju vaccinerad också och då säger de ju att det inte brukar bli så allvarligt, tack o lov för det. Det tråkiga med kennelhostan är att vi inte får tävla nåt inom det närmsta vilket vi hade planerat men sådana är reglerna och hunden kan smitta även fast den har blivit symtpomfri så det är bara att vänta. Förutom att vi missar tävlingar och umgänge med andra hundar missar vi även agilitykursen som jag har längtat så efter. Det känns surt! Jag har ju längtat i flera månader men igår införskaffade jag mig en tunnel på Rusta och den tillammans med syrrans hinder blir iallafall en liten övningbana här hemma. Jo, vi har allt tjuvstartat lite med slalomingångar och tunnel. Hopp över hinder borde ju inte bli några problem eftersom vi redan övat det på lydnaden.

Annars kan jag säga att allmänlydnaden går framåt. Frodo går för det mesta lös om än vid sidan. Släppa honom helt fri gör jag där jag har bra uppsikt. Idag gick jag till en helt ny plats och tänkte prova hur pass väl inkallningen sitter. Nya platser är ju ofta spännande. Jag släppte Frodo fri och han sprang som skjuten ur en kanon ut på ett stort gärde. Vilken fröjd för ögat det är att se en hund i frihet! Å vilken fröjd det är att se att han med jämna mellanrum tittar på mig utan att jag säger nåt! Skönt att han kommer när jag ropar och att han stannade trots att han hade fått syn på nåt intressant.

Idag gott folk var det härligt att vara hundägare!