När jag fick hem Frodo var jag helt säker på att detta skulle gå finemang. Det har det ju också gjort på många sätt fast jag måste nog erkänna att jag har fått kämpa mer än vad jag trodde jag skulle behöva göra med lydnadsbiten. Att Frodo är min första egna hund har ju förstås varit en utmaning. Min familj hade som jag säkert berättat förut en liten Jack Russel tik, Tezzie, under många år. Hon var urmysig men totalt olydig och en riktig enmanshund. Den enda som hon lydde någotsånär var min pappa annars var det mest jakt/vilt och speciellt KATTER som stod på hennes önskelista. Hon var otroligt dominant mot andra hundar och oftast hängde hon i kopplet som en galning om man fick hundmöte och skällde tills hon nästan tappade luften. Dock blev hon lite bättre mot slutet av sitt långa liv...om det var åldern eller träningen som gav resultat är oklart men skönt var det iallafall. Syrrans hundar har jag lånat titt som tätt och tränat med bara för skojs skull och det har alltid varit kul. Men så fick jag Frodo och jag märkte snart att mina träningsmetoder inte fungerade speciellt bra på honom. Det fungerade inte att göra med honom på samma sätt som jag gjort med andra hundar. Han var svår att motivera, hade ett enormt viltintresse och en stor glädje i att springa. Jag blev lite frusterad under en period för jag såg inga framsteg och jag hitade inga bra metoder för att träna honom med.
Nu när han snart är två år är allt mycket lättare. Han har blivit lite mognare och kan framförallt koncentrera sig bättre och längre. Det som Frodo måste vara stoltast över är nog hur HAN har lyckats dressera SIN matte och hur han fått henne mer lyhörd för hur han fungerar och vad som gör honom alert och motiverad. Tillsammans har vi tränat på att leka och busa tillsammans för att stärka vår relation som ekipage. Jag tror nämligen att jag var lite för barsk för min lille plutt i början. Frodo är alls ingen vek hund men han tyckte bara inte att det var kul att träna med mig...så jag fick ändra mig. Jag var dessutom alldeles för resultatinriktad till en början men nu förstår jag bättre och det är inte alls så farligt om nåt skulle gå åt skogen...då får vi hitta ett annat sätt att göra det på helt enkelt. Förhållandet till hunden är ju A och O har man ett starkt band mellan sig som ekipage där hunden vet hur jag är och hur jag reagerar och jag vet detsamma om min hund blir allt mycket lättare.
När det gäller hundträning är den som är i mest behov av träning människan och inte tvärtom=)
