Men vart är kopplet?

Den frågan skulle jag aldrig ha ställt mig själv för ett år sedan. Då hänge kopplet alltid prydligt på kroken i hallen redo för nästa promenad som för det mesta för Frodos del var i koppel. I sällsynta fall dristade jag mig till att släppa honom lös där jag tyckte att störningarna var minimala men oftast resulterade det i en hund som rejsade runt på eget bevåg utan minsta antydan till att komma på mattes först snälla och sen allt mer desperata, fräsande och morrande inkallningar.

Idag när jag skulle ut på morgonrundan hittade jag alltså inte kopplet och anledningen till det värmde. Vi har helt enkelt inte använt det! JA nu är det kanske inte helt så bra som det låter eftersom icke användandet av kopplet bara sträckte sig från igår e.m tills då när jag letade efter kopplet men ändå. För ett år sen hade det aldrig hänt.

Kopplet återfanns iallafall och jag gick ut på promenaden med lös hund och kopplet i fickan. I samhället får han såklart gå vid sidan men i skogen är det mer fritt. Idag kunde jag njuta av NOLL smitningsförsök. Det är knappt så att jag förstår det när jag skriver det. Även fast våren har blivit som det har blivit med inställd agilitykurs och lydnadsmoment som inte sitter än så kan jag iallafall känna mig grymt nöjd över att vardagslydnaden börjar bli som vi drömde om när vi skaffade hund. Hurra!!!